Ibland funderar man. Borde inte de flesta vuxna människor klara av att skriva sitt eget namn? Vad är det som får dom att helt plötsligt glömma allt dom lärt sig och inte bry sig ett jota? Vi tar några exempel:

Karlaxel

sven

Arne göransson

anders Karlsson

svenolof

Jag tvivlar på att ovanstående (fiktiva) personer skriver sitt namn på det här sättet om man sätter en pappersbit och en gammal hederlig blyertspenna i näven på dom. Jag tror att dom rent av skulle bli förbannade om nån annan fick för sig att skriva deras namn på det sättet. Själv har jag accepterat att mitt efternamn stavas fel gång efter annan, men om nån skulle börjar skriva både mitt för- och efternamn med små bokstäver så vette allt fan om jag inte skulle bli lite bitter.

Nu har ju naturligtvis den uppmärksamme uppmärksammat att undertecknad brukar underteckna med "gaspode" och inte "Gaspode" och ändå sitter jag här och viftar med pekpinnen och gormar. Hur kan det komma sig? Jo, jag får nog erkänna att jag dubbelmoraliserar, men det står jag för. Ska jag försöka förklara mig eller ska jag, eftersom jag redan trampat i klaveret, ha vett nog att stå still?* Äh, vi provar...

Skriftspråket lever nämligen sitt eget liv på nätet. Inte nog med att det mesta förkortas, det finns även symboler för allt mellan himmel och jord. Vanliga regler och normer och det vi lärt oss i skolan gäller med andra ord inte och ett alias kan således stavas efter tycke och smak. Sätt en MSN-konversation mellan två 14-åringar i näven på en 70-åring få se hur mycket han eller hon begriper.

Varför är det så då? Ja, man förkortar väl i regel för att förenkla? Det finns väl ingen människa som idag säger "aderton", "sade" eller "Centrala Studiestödsnämnden"? "Arton", "sa" och "CSN" heter det ju i folkmun och skrivs med för den delen. Språket utvecklas konstant, har alltid gjort och kommer alltid att göra, vare sig vi stretar emot eller inte.

"Hur låter en stor bokstav?" frågar Fredrik Lindström i boken "Världens dåligaste språk" och det var väl den frågan som fick mig att tänka om. Jag var (och är väl i viss mån fortfarande som synes) lite av en språkpolis, men boken fick mig att se på språket på ett helt annat sätt. Det är ju faktiskt inte skriftspråket vi ska rätta oss efter. Hade vi inte haft talspråket hade vi aldrig haft något skriftspråk. Talspråket kommer alltid att utvecklas snabbare och till slut kommer även skriftspråket att följa efter.

Trots all denna förvärvade insikt måste jag ändå erkänna att jag har svårt att se vissa människor skriva sitt namn som dom gör, men ge mig lite tid så kanske jag övervinner det mentala hindret också.

* Grabben, om du redan trampat i klaveret kan du väl i alla fall ha vett att stå still?

Snott från Martin Kellermans eminenta serie "Rocky"

//gaspodE