Jag tror nämligen inte att Jörgen Persson tar sig så långt, men jag hoppas att jag får äta upp det.

Skulle väl ha gjort en liten summering som jag brukar göra när det gäller stora idrottsevenemang men jag tror inte att jag orkar. Jag nöjer mig med att tycka att Phelps och Bolt får stå i en klass för sig. Jamaica spöar skiten ur USA på sprintdistanserna vilket troligen hade hänt tidigare om dom inte hade knaprat piller, men den som väntar på nåt gott osv.

Det som berör mig mest är nog ändå att se den där totalt oförställda glädjen man ser hos vissa vinnare och tårarna på prispallen när nationalsången spelas. Till och med en så överlägsen segrare som Isinbajeva gråter hejdlöst. Det säger en del.

Knepigt att ingen politiskt korrekt jävel har protesterat över hur rasistiskt det beteendet är?

Men det är väl bara en tidsfråga. 

//gaspode