...att jag inte har sagt ett ord på hela helgen.

Hur ska jag nu utveckla det då? Med tanke på att jag inte ens har reflekterat över det förrän nu när helgen i det närmaste är slut så kan det ju inte betyda att jag har mått speciellt dåligt av det. Snarare tvärtom.

Igår kväll fick jag en sån där tråkattack där jag letade igenom telefonboken i jakt på nån att prata lite skit med men gav upp. Jag tänkte inte mer på det heller förrän nu. Nu ska ni ju inte ta det personligt utan det kan nog undermedvetet ha varit så att jag var ganska sugen på att socialisera lite men via telefon kan man ju inte göra det utan att prata. Och det var nog där skon klämde.

De senaste 10 åren har min primära arbetsuppgift varit att svara i telefon. Mer eller mindre. Jag vet inte, och vill nog inte veta hur många samtal jag har svart på och hur många människor jag har pratat med under dom här åren.

När jag flyttade hit var jag någon gång i början tvungen att ringa Telia och be att få dela upp min telefonräkning. Jag var nyinflyttad och hade i stort sett alla mina vänner på annan ort. Numera ringer jag för kanske 30 spänn i månaden. MSN och Facebook har blivit...ja va fan ska jag säga att det har blivit? Ett sätt att kommunicera utan....utan vaddå? Utan att behöva vara trevlig? Nej, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det men jag är ganska säker på att mina arbetskamrater kan förstå hur det känns.   

Det betyder naturligtvis inte att jag skyr telefonen som pesten. Jag kan fortfarande prata bort nån timme och det händer inte alltför sällan faktiskt Men om ni är ute efter att prata bort en stund med undertecknad nån gång så kan jag ge er ett tips:

Det är ingen idé att ringa kl 17.40 en fredag när jag precis kommit innanför dörren, ställt ifrån mig kassarna på hallgolvet och inte ens hunnit få av mig skorna.

För då svarar jag inte.

Jag blir bara förbannad.

//gaspode